Det finns så mycket okunskap i dagens samhälle
Ett av dom är den förutfattade meningen om förlossningspsykos.
Jag kan inte fatta hur det fortfarande på 2000 talet,
kan vara så skamligt att prata om eller ha det.
Man blir stämplad som knäpp.
Nu vill jag passa på att berätta om hur det är ha haft och fortfarande ha det.
Så kanske folk får mera förståelse.
Än att ha fördomar
Allt började när jag fick Alice 03.
Det var en helt vanlig graviditet.
Inget konstigt.
Hon förlöstes med kejsarsnitt.
Allt var bra och rosen rött.
Sommar varmt mysigt.
Vi hade varit hemma ca 3 dagar,
jag satt och ammade som vanligt.
Helt plötsligt utan förvarning,
började hjärtat slå som en galning.
Jag vart yr fick inte åt mig någon luft,
skakade, trodde jag skulle svimma.
P fick ta Alice jag måste ut,
satte mig ute på gräsmattan och tänkte.
Det är säkert nått jag ätit eller håller på att bli sjuk.
Allt släppte efter några minuter.
Tänkte inte mera på det.
Men det var bara början på ett helvete.
Det blev bara värre och värre.
Till slut fick jag komma till en läkare i Matfors.
Som förstod vad det var jag drabbas av.
Inget farligt sa hon du får några piller.
Så går det över.
Ja visst pillren gjorde så att utåt sett såg jag lugn ut,
men inuti var det kaos.
Jag slutade med dom.
Anfallen vart bara värre och värre.
Hur skulle jag som hade fullt sjå med mig själv kunna
ta hand om 3 barn??
Det gick inte, P fick vara hemma och hjälpa till.
Jag tordes inte vara ensam
Det värsta var att inte veta när panik attackerna
skulle komma.
Det var som att gå på ett minfält
och inte veta när det smäller.
P förlorade jobbet pga att han var hemma för mycket
Ekonomin rasade.
Och hela tiden fick man höra.
Ja men det är väl bara att kämpa på,
känn inte efter så mycket
Vadå känna efter??
Det är ju inte precis någon huvudvärk eller magonta.
Ja man lär sig att hantera det.
Men det tar sin tid.
Under hela tiden var jag ärlig mot barnen
och sa som det var.
Att det var inget farligt,
men att jag kunde bli väldigt ledsen, rädd och yr.
Och dom förstod.
Många gånger satt Jessi och smekte mig på ryggen.
Och sa.
Var inte rädd mamma jag finns här och hjälper dig,
du är inte ensam, Jag älskar dig inte mindre för det.
Tänk att min lilla tjej fick ta hand om mamma.
Jag tyckte det var för djävligt
Hon skulle ju vara barn och leka utan bekymmer.
Inte hålla koll på hur jag mådde.
I alla fall.
Jag började att berätta för personalen på skolan
och dagis vad jag hade för fel.
Och varför jag vissa dagar var så låg.
Tvingade mig själv till vissa saker.
Hittade metoder som hjälpte mig att få kontrollen.
Än i dag har jag kvar dessa attacker
Så många tycker nog att jag är konstig.
För ena dagen kan jag heja skratta och prata.
För att nästa dag inte säga nått eller heja.
Men dom dagarna har jag fullt sjå med att inte tappa kontrollen.
Då ligger attackerna och väntar på att jag ska
tappa den så att den kan slå till.
Jag kommer aldrig att bli som förut.
Jag beundrar Peter som stod ut.
I stället för att det vart något som skilde oss åt.
Så förde det oss närmre varandra.
Jag avgudar mina barn som tog allt så naturlig
och ställde en massa frågor.
Min mamma som alltid ställde upp när jag ringde
och var förtvivlad är värd minst 1 miljon dagens ros.
Så hoppas att min berättelse
har fått någon där ute att ha lite mera förståelse
för oss som mår dåligt psykiskt.
Det är inget vi väljer.
Utan får precis som ni andra får en förkylning.
Det bara finns där en dag.
Så döm inte.
Man vet aldrig vad som gömmer sig där under.
